Konstig

Att jag är lite konstig ibland, erkänner jag utan omsvep. Har oftast kunnat erkänna mina fel och brister, ibland lite för mycket, så självförtroendet fått sig några rejäla törnar.

En av mina egenheter är att jag är ganska duktig på att snoka reda på vad som hänt gamla klass/skolkompisar. Får jag sedan ett telefonnummer eller mejladress så har jag på 2 röda hört av mig till dom. Oftast har det uppskattats, och man bestämmer att ses framöver. När det sen börjar brännas, då fegar jag ur. Av ingen anledning alls egentligen.
Jag kan inte komma fram till varför jag gör så här, för jag vill verkligen träffa mina kompisar och se/höra vad som hänt dem. *kliar huvudet*

Kändisar

Varför släpar "alla" kändisar omkring på sina ungar? Är de lama, eller?
Särskilt poppis är att göra det i Amerikat, märker jag.
Men det är klart, ett land som aldrig haft handtag på sina matkassar...

En sån där dag

Idag är en sån där dag, när inget kommer ur händerna. Har egentligen massor att göra, men på nåt sätt sitter jag bara och flyttar papper mellan höger skrivbordshalva till vänster och tvärtom.
Känner mig helt passiv och supertråkig.

Vad kul det vore om ens chef kom och sa; - "Äh, du kan stänga lite tidigare idag och knalla ner på stan, det är ju så fint väder."
Men det kommer såklart inte att ske. Synd för mig. ;-)

Back to work, bye bye!

Stressiga typer

Som receptionist/växelhäxa blir jag förundrad över den stress som råder.
Jag sitter ensam på min post, och min huvudsakliga syssla är att svara i telefonen.
Döm om min förvåning när det kommer in besökande som skriker fram sina ärenden, fast jag har en telefonlur i min hand pressad mot mitt öra. Hallå? Sitter jag med en lur i örat för skojs skull? Har den fastnat i mitt hår?
Nej! Jag är liksom upptagen av ett samtal från en viktig person, som behöver bli kopplad vidare. Kanske till en chef, kanske till en administratör eller annan person här på företaget.
Skulle aldrig falla mig in att själv avbryta en upptagen människa på ett sånt fult och ouppfostrat sätt. Man visar väl hänsyn och respekt, eller hur?
Jag kan ju inte avbryta människan i telefonen och säga " du, kan du vänta, det kom ett besök här" Hur sjutton skulle det se ut? Och vilken usel reklam för mig och min arbetsplats!!
Kan inte tänka mig att folk har så in i bängen stressigt att man inte kan vänta några minuter på sin tur.

Jag kan inte klä på mig

Det är bara att inse; jag kan inte klä mig längre. Jag har ingen som helst känsla för mode och trender längre. Jag handlar visserligen massor av snygga ( i min ögon) kläder, som sedan bara hängs undan i garderoben och aldrig används. Helt sjukt, jag vet!

Men jag har förstås mina teorier varför det blivit så.

Efter att ha fött tre barn, så blev inte min mage så nice längre, och det har varit ett helsike att få bort eländet. (den är fortfarande kvar) Det gör att när jag klär mig så hänger t ex klänningar helt fel från överkroppen och neråt. Skitfult. När man dessutom som jag är totalt platt-arslad, så ser jag helt crazy ut i profil, världens gravidmage och rakryggad och plattrumpad...*suck*

När jag var mammaledig med min 4-åring, som kom helt perfekt i mitt liv, så var vi ute mycket och gick långa härliga höst/vinterpromenader. Självklart så hade jag bylsiga tröjor, varma tjocka träningsbrallor och foträta, ack så sköna skor/kängor på mig. Och när jag sedan skulle börja arbeta igen, var det lögn att klämma på mig tajta kläder och högklackat! Höll på att börja grina när fötterna brann i för trånga stövletter och annat "trams". Så efter ett tag återgick jag till mina mysiga må-bra-käder istället. Jättehärligt!
Men nu har jag iof börjat sukta efter att se lite mer vuxen och städad ut. Hur gör man? Vilka skor ska jag ha? Alla kjolar har knapp/dragkedja, det funkar inte runt min mage... Jackor och kappor kostar skjortan, bokstavligt talat, jag kan på min höjd köpa en, som måste passa till allt annat. Jag dånar!
Ett annat problem jag har är att jag är extremt varmblodig. Det gör att när det är sånt väder som idag, + 15 och blåsigt, är superskönt för mig. Jag traskar gärna omkring i sandaler och munkjacka med några korta byxor. När det är ca -5 grader, då kan jag börja dra på mig en kavaj med lite foder och tycka att det räcker. Då ser man att andra redan går i stövlar, sjalar, vantar (!) och rena vintermunderingar...
Jojo, livet är inte lätt om man har ytliga problem som jag...

Humör

Typisk mig att brusa upp för "ingenting". Jag som sitter i en reception har knappt en halvtimmes lunch på sommaren, och ska då hinna med allsköns ärenden som behövs ibland. Men idag slog jag på stort och tog en hel timme. Vad händer? Jo, precis när jag stänger så kommer ett bud med en pall kartonger till ett företag i huset. Blir lite sur att de aldrig lär sig att vi går på lunch varje dag klockan 12:00, sedan ca 6 år tillbaka... Så naturligtvis flög jag ju ut i syrliga kommentarer till min stackars kollega som råkade berätta att budet stod ute på gatan... Nu känns det mest pinsamt, för jag är inte elak egentligen och vill de allra flesta väl. Men som receptionist som aldrig har kafferast, eller knappt kan gå på toa i fred, blir man lite sur att även ge avkall på sina surt förvärade minutrar till lunch...
Ja, se där ja.