Jag kan även vara glad och snäll ibland...

Särskilt när jag tänker på min sambo och mina barn.
Att min "gubbe" och jag håller ihop efter 9 år är ganska fantastiskt, med tanke på allt som ständigt sker i vår omedelbara närhet...
Jag hade två barn med mig i "bagaget" när vi träffades, vilket blev en omställning för alla parter såklart. Man ska lära känna varandra och hitta nya rutiner ihop.
Mitt ex var ganska besvärlig under väldigt lång tid, saker som jag inte behöver nämna här offentligt.
Min äldsta son var väl den som tog allt som man skulle. Min yngste son, hamnade tyvärr mellan alla stolar som finns, och mådde verkligen inte bra. Han fick problem på dagis oxå, och det var mycket ilska varje dag både hemma och där.

Efter några år som särbos, så flyttade vi ihop i Bromma, vi fick en son tillsammans som är hur knasig som helst.
Vi har målat, tapetserat, byggt om, byggt av, byggt ihop, brytit ihop osv i och på vår lägenhet...*s*
Men vi har alltid hållit ihop trots tjafs, olika viljor, vaknätter, byggdamm, tjutande ventiler, iskalla rum, människor som dundrar på vinden hela nätterna, hissen som låter som en ångvält i lägenheten bl a.
Jag skulle för allt i världen inte vilja förlora min fina sambo, för han gör så mycket för oss!
Och mina småtokiga barn, som utvecklat både bra och mindre bra sidor, men som ger mig något att tänka på varje dag.
Jag älskar er!