Allt möjligt

I dag slog det ner som en bomb i skallen på mig, varför jag alltid är så arg!
Jag är ju ilsken på folk som går på fel sida av trottoarerna, hundbajs, osv osv, vilket stjäl väldigt mycket energi av mig.

Men, så idag fattade jag att det är all ilska jag har gentemot ungarnas pappa, som ligger till grund för att jag morrar om allting! Bestämde mig för att ta kontakt med psykolog eller nåt på måndag och börja bearbeta min ilska, så att jag inte drabbas av hjärtinfarkt eller stroke snart. Det kan aldrig vara bra med dom där hemska blodrusningarna jag får i huvudet när jag tvingas prata med pappan! Hjärtat slår dubbelvolter och jag blir fullständigt matt efteråt.

Jag känner mig så jävla lurad och irriterad på den mannen, så det är sjukt!

Nu bor han t ex borta i sin särbos lägenhet, för att hans egen teve gått sönder. Vilket innebär att hans yngste son inte träffar sin pappa särskilt ofta sedan några månader. Varför? Jo, sonen är svartsjuk på nya bebisen som de ska ha i mars. Bad de två att förklara läget för Marcus, men detta har inte skett. Marcus vill helt enkelt inte vara i hennes lägenhet, för "att det är tråkigt"
Är det verkligen så att vår son ska bli ännu en i statistiken som blir bortskuffad för att pappan skaffar ny familj? Eller vad? Det hoppas jag sannerligen inte!!
Oj oj, jag skulle kunna ösa ur mig saker som gnagt i min kropp länge länge...

~barn är oskyldiga~