Ha-a-da...

Vår morgon började med att jag skrek till barnen att gå upp. 10 gånger.
Sedan hade Marcus, Vincent och jag sällis ner mot Abrahamsbergs tunnelbana, Marcus skola ligger på vägen dit, så vi sa hej när han vek av. Då kom bussen farandes, och Vincent hojtar; "-ska vi inte ta den?" Varpå jag tvekar, men så hoppar vi på den. Till vilken nytta? Vi var endast 4 minuter ifrån Abas t-bana, varför åka tillbaka och mot Alvik istället?? Himla korkat!
Så många rödljus som vi drabbades av har jag aldrig varit med om, köerna var gräsliga och jag kände mig väldigt irro! När vi äntligen kom till Alvik var klockan 23 över 8!!!
Panikspringer upp på perrongen och hinner med ett smockfullt Farstatåg, sista vagnen såklart...
Av i Frippan, Vincent åt ett håll och jag åt det riktiga hållet s a s...
Nu börjar jag få andnöd.
Uppe i den trendiga och balla Västermalmsgallerian (tillåt mig skratta) är den uppgången vi ska till stängd! Hade jag glömt. Kubba vidare till motsatta hållet, en tjej undrar hur det står till med Fröken Eriksson, och jag stirrar tbax. Rödljus. Grönt. Spring över gatan, hinner med bussen, klockan är 8.35, vi ska vara på KS kl. 9:00. Puh!
Kastar oss av bussen och springer gatlopp bland patienter och läkare och kommer till avdelningen 10 minuter i 9! Rekord!
Vincent vägdes och mättes, och sedan var det dax!! Att spela Fia med knuff! De har ett sånt där jättestort spel och vi spelar och skrattar så tårarna sprutar. Alla i väntrummet bara kollar storögt vad vi är för knäppisar! Men det är vår stund, som är bland det bästa jag vet!