Lögner och förvrägningar

Ibland brukar jag fundera på hur man använder sig av en lögn, vit, svart eller vilken färg som helst...En del ljuger hej vilt i sina bloggar eller hemsidor, förskönar sina liv en aning. Det är väl okej. Men när man sedan ser att mycket aldrig stämmer till slut, att allt blivit en lögn, då har det knasat till sig ordentligt.Har oxå svårt för när människor hittar på massa undanflykter och sedan inte vet till vem de har sagt vad till, då brukar iallafall jag bli misstänksam...Ska man trassla in sig i såna härvor är det bäst att skriva ner vem man sa det till...Att man lite till mans förskönar sin tråkiga vardag gör väl alla lite till mans, men det gäller att vara försiktig. Någon kan ju se och veta sanningen. Egentligen. Något att tänka på kanske?Det som är det roliga i kråksången, är när man finner sig tvungen att dra en fuling, om man helt enkelt vill dra sig ur en middag som är bestämd sedan länge. Varför kan man aldrig säga sanningen; att man är totalt färdig efter en helsikes arbetsvecka, eller att ens förhållande varit rent hemskt och man bara vill sitta hemma med pannlampa och läsa en bok under täcket? Att man just denna vecka/dag inte vill äta middag hos morbror Sven eller kompisen Greta? Nä, då drar alla (ger mig den på att alla gör det) en lögn och säger att man är sjuk. Är man sjuk, så är det legitimt att få slippa middagen, eller vad det nu handlar om för sammankomst. Hur sjukt är inte det?Varför skadar lite sanning? Det är väl inte värre än att vara schyst nog att förstå sin vän eller släkting, och göra om det en annan gång? Under trevligare former och när humöret är tipp-topp... Mycket roligare. :-)